Om att förstöra sig själv
Jag är i en svacka nu. Var ändå ett tag sedan tack gode gud. Men det förändrar inte faktumet om att jag, just i skrivande nu, är ganska långt nere i mig själv, och det gör ont. Jätteont. Och jag känner mig så jävla ensam. Mm, heja martyren i mig själv. Ja, oj vad det är synd om mig. Jo tack jag vet. Jag ska inte sitta här och berätta om mitt liv som för tillfället inte är toppen.
Men det känns lika kvävande för mig ändå. Jag kan liksom inte se det bra med mig själv just nu och jag kan inte se någon anledning till varför jag ska kliva upp på mornarna. Och det spär på ångesten inom mig ytterligare. Fan vad hopplöst. Varför varför varför måste jag känna såhär? Vad gör jag för fel med mig själv och mitt liv? Varför kan inte jag sätta mig på tåget klockan sju på morgonen och åka till skolan och gå på lektionerna och umgås med mina klasskompisar och göra mina läxor och låta det flyta på, varför ska jag kämpa emot allt vad jag kan och stenvägra att göra något jag innerst inne vet att jag verkligen måste göra om jag vill ha en ärlig chans att leva ett bra liv? Varför förstör jag för mig själv såhär?
Jag vet inte.
För jag vet inte vad det är med mig. Vad det är som får mig att må såhär dåligt periodvis. Jag vet bara inte. Jag ger mig. Jag skiter i allt. Och förstör allt lite till.
